Värmland
Hej på er!
Samtidigt som att allt är som vanligt, är ändå livet annorlunda. För ett år sen vid den här tiden bodde jag i min första egna lägenhet. Jag försökte hitta tillbaka till mig själv efter ett destruktivt förhållande som tog slut flera månader tidigare. Sakta men säkert hittade jag mina intressen igen, jobbade skift och försökte ta hand om mig själv.
Efter en krasch på höstkanten stod jag ändå stadigt på benen, jag insåg hur långt jag hade kommit och har nu hittat tillbaka till den glada, positiva, intensiva och nyfikna tjejen jag var innan. Innan jag blev psykiskt sjuk, innan destruktivitet och innan sjukskrivningar. Men ändå inte samma person, jag blev en klokare, mognare och mer trygg människa. Nu ska jag inte bli uppblåst men det är så det känns för mig. Iallafall just nu.
Jag har också blivit fruktansvärt kär i en kille från Värmland, så där riktigt kär som man blir när man låter det ta tid. Saker får gå i sin egen takt, inte stressa fram något eller ta ut något i förskott. Bilderna ni ser är från när vi för någon vecka sen hälsade på hans föräldrar. Det var riktigt nervöst men det gick väldigt bra och hans föräldrar är riktigt fina och trevliga.
Det känns skönt att tänka och säga att jag är lycklig. Inte så där stormigt och intensivt, utan mer harmoniskt och lugnt. Så där som att det nästan ständigt känns som att man snart ska le, det rycker lite hur som helst i mungiporna. Visst var jag lycklig innan han men att vara lycklig tillsammans med han är ändå lite roligare. Han visade mig en liten del av naturen i Värmland och jag häpnades, han har förstått att jag gillar naturen. Bilderna ger ingen rättvisa, mer en föraning om hur vackert Värmland kan vara.
