Vardagen är ibland tung


Idag var jag hemma från skolan, dålig sömn och en tung gårdag gjorde att morgonen blev riktigt tung. Men på eftermiddagen sminkade jag mig och då blev jag riktigt glad igen. Att bara sitta framför spegeln och göra sig fin är så härligt och avslappnande. Det blev en smoothie till kvällsmat och nu ska jag göra mig klar för sängen och få en skön natt sömn och ladda inför morgondagen. 

Imorgon bilr det skolfoto och jag känner mest att jag vill få det överstökat. Det är en sån hemsk prestige, det här med skolfoto. Man ska göra sig fin och visa upp sig inför alla, då alla kan se en i skolkatalogen. Det är ju då man blir dömd av alla andra. Skolkatalogen är en sån bok fylld av ångest, där man kolla upp folk och sedan dömer dem, endast utifrån utseendet. Det är så hemskt så fruktansvärt! Usch. 

Over and out, önskar er alla en god kväll eller en bra förmiddag!
Min vardag | | En kommentar |

Imorgon är jag stark

Imorgon är jag stark igen. Idag började väldigt bra men nu, precis nu sköljde ångesten över mig. Jag går med mina kompisar i fån ett fik, där vi har suttit och pratat om allt mellan himmel och jord, när vi går där i fån får jag en klump i magen. Det börjar göra riktigt ont i magen och jag känner att ångest vågen börjar komma. När vi kommer fram till skolan går jag in på toaletten och allt jag ser i spegeln är bara fel. Jag dricker lite vatten och försöker lugna mig. Och nu sitter jag här i början på lektionen, har ont i magen och tryckande ångest över bröstet.

Föresten fick jag en anonym komentar som jag skulle vilja svara på. Frågan handlade om att denne anonyma person påstår att jag skriver om mitt psykiska mående för att jag vill ha uppmärksamhet och att folk ska tycka synd om mig. Men då vill jag tala om för denna person att nej jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte därför jag skriver om psykisk ohälsa och om hur jag mår och min historia. Jag skriver för att kunna hjälpa, berätta för andra och krossa alla fördommar om psykisk ohälsa. För kan jag hjälpa en enda person att inte känna sig ensam, känna sig utanför eller känna att den personen är bra som hen är så känner jag mig glad. Att hjälpa andra och inspirera andra är något jag blir glad av och gör mig lycklig.

Min vardag | | En kommentar |

Att vara eller inte vara

 
Här kommer jag bjuda på en skriv uppgift vi fick i skolan. Och jag vill gärna dela den med er. Ni får gärna skriva vad ni tycker och om ni vill ha fler sådan här små noveller. 
 

Att vara eller inte vara, det är frågan? Andreas satt och tittade ut genom fönstret på tredjevåningen. Han var ledsen, det gjorde fruktansvärt ont och tårarna bara rann ned efter hans smala kinder. Sömnen hade inte funnits på några nätter och han kände sig utmattad. Mamma hade som så många gånger tidigare sagt att han kämpade för hårt och att det skulle fallera tillslut. Som vanligt hade hon rätt och nu hade droppen kommit.

Det hade börjat redan i trean på gymnasiet när dem skulle börja fundera på framtiden, han och hans klasskompisar. Att känna den ständiga pressen från alla. Det hade till en början varit enkelt, han skulle gå på dansskola och så var det bara. Han skulle inte flytta långt från mamma utan bara några mil till söder. Lagom långt bort. Sådär att han kunde ta tåget på fredag eftermiddag och komma hem på söndags kväll utan att spendera flera timmar på ett tåg. Om han någon helg inte ville åka till mamma, kunde han antingen sitta på balkongen och dricka vin med sina vänner eller sova bort hela lördag och söndag. Det var så allt skulle bli, lugnt och stillsamt. Dans hela dagarna i ända, och på helgerna, krypa upp i mammas mjuka famn och se Så ska det låta eller spåret. Trots att han snart var fyllda tjugo år var mammas famn en trygg plats där inget ont kunde hända.

Så kom antagningsdagen och nervositeten som en blixt från klar himmel. Från ingen stans, med all kraft en blixt från klar himmel kan åstadkomma. Andreas hade övat och övat framför spegeln i danssalen till improvisationen satt som en smäck. Han fick medverka i tre dansklasser och tillslut var det dags för dansprovet. Stunden hade kommit till ända och svetten rann. Med darriga ben seg han ut på scenen och tog de första dansstegen. Det kändes så rätt, det var där han skulle stå. Mitt på scenen med strålkastarna riktade mot sig. Andreas tog ett djupt andetag, tog satts och hoppade. Någonting inuti honom brast, just den sekunden han tänkte andas ut då dansrutinen var färdig. Från knät kom ett knakande ljud och Andreas skrek rakt ut i luften av den ofantliga smärtan. Han ramlade ihop när han inte kunde fullfölja hoppet och tårarna strömmade. När han reste sig upp stod han där med blodet pumpande genom ådrorna, smärtan i knät och tänkte att det var nu eller aldrig. Att bli någon eller bara förbli. Att vara eller inte vara.
 
Av: Linnea  Karlsen
 
 
Inspiration | | Kommentera |
Upp