MN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI

Idag blir det inget glatt hej idag. Jag har länge velat dela med mig om den här händelsen. Jag vet att jag inte är ensam, bara en av alla tjejer som lider i tystnad eftersom våra våldtäktsmän oftast går fria. Min våldtäktsman går fri. Trots bevis läggs min anmälan ned. Jag har drivit anmälan så långt jag kan och nu läggs den ned i brist på bevis. Jag vet att så många andra tjejer lider i tystnad över detta bittra öde. Jag har god lust att skriva ut min våldtäktsmans namn, adress och telefonnummer men gör det mig till en bättre människa? Jag gråter när jag skriver det här men jag tänker inte låta mig tystas längre. Jag har länge på grund av utredningen inte kunna dela med mig av min smärta men nu jävlar tänker inte jag vara tyst längre.

Våldtäkten är en förnedring, min rätt till min egen kropp togs ifrån mig och utnyttjades som om min integritet skulle vara en snorig pappersnäsduk. Den smärta jag har genomlidit under och efter våldtäkten önskar jag inte någon. Men faktum kvarstår. MIN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI.

Jag minns så tydligt, efter våldtäkten när jag klädde på mig, var min första tanke att jag var tvungen att klä på mig ordentligt så jag så prydlig och snygg ut. Så ingen skulle se vad jag precis hade gått igenom. Min känsla var skam och äckel, inte äckel över honom utan äckel över mig själv. Jag skämdes. Det är ett sådant alvarligt fel med vårat samhälle, jag skämdes för att jag hade blivit våldtagen. JAG skämdes. Det sjuka är att så många tjejer och kvinnor tystas ned och trampas på, som om vi inte vore människor med rätten över våra egna kroppar.

Så det här är till alla ni, alla tjejer och kvinnor som sitter där ute. Vars rätt till kropp har trampats på. Jag har bestämt mig för att jag inte tänker låta mig tystas längre, för att så många väljer att vara tysta på grund av skam och skuldkänslor. Vilket jag förstår. Men jag tänker kämpa, prata om min våldtäkt, bearbeta mina traumatiska minnen så att jag, jag kan hjälpa andra tjejer och kvinnor. Jag vill belysa det faktum att kvinnans och mannens ställning i samhället inte är jämlika. Varför ifrågasätter man då kvinnan när hon blivit psykiskt eller fysiskt misshandlad, våldtagen eller lever i skräck? Hade kvinnan och mannen varit jämställda i samhället hade inte min förta känsla varit äckel och avsky för mig själv.

Min våldtäktsman går där ute och lever ett normaltliv medan jag sitter här och skäms.

Min vardag, Psykiskohälsa | | 12 kommentarer |

Mörka nätter, mörka dagar

Hejsan mina kära läsare!

Idag har jag suttit och pluggat hela förmiddagen och fick äntligen lämnat in min andra filosofi uppgift. Det var riktigt skönt att få det ut ur världen, nu är det bara matematik inlämningen som ska göras, men det får jag ta imorgon. Idag på eftermiddagen har jag bara slappat och tagit det lugnt. Jag har unnat mig en kväll utan läxor och det firade jag med att råka somna på sängen. I natt har jag för övrigt sovit hela natten vilket jag inte har gjort sedan några veckor tillbaka, vilket var otroligt skönt. Jag har inte haft jobbiga insomnings problem på ett tag nu, men istället vaknar jag 1–3 gånger varje natt. Oftast vaknar jag av att jag är genomsvettig och har hjärtklappning, vilket gör att jag oftast inte kan somna om utan att kliva upp, tvätta ansiktet eller dricka vatten. Så en hel natts sömn var uppskattat från min sida.

Annars mår jag inte så bra, jag har nästan alltid en molande ångest inom mig vilket gör att jag går som på nålar. Sen har det hänt något med mig som jag aldrig trodde skulle hända. Jag brukar aldrig bli arg, på sin höjd irriterad och sur. Men aldrig arg. Och nu har jag börjat bli arg, det är inte som att jag vill slå någon men jag bankar i bordet och slår igen dörrar. Vilket för mig är något nytt men det är så otroligt skönt att bara låta hjärtat klappa och låta ilskan fylla kroppen. Det känns ju faktiskt som om man har superkrafter när man är arg! Annars är jag väldigt ledsen, en känsla jag har jätte svårt att hantera. Men jag är ledsen minst en gång varje dag och gråter gör jag nästan varje dag. Det finns förstås en anledning till alla dessa känslor och jag förundras varje dag att så mycket känslor kan få plats en hundrafyrtioåtta centimeter lång kropp. Jag hoppas ni får en bra start på veckan!

Linnea Karlsen ♥

Min vardag | | En kommentar |

När hjärtat rusar

Hejsan kära ni!

Hur är det med er? Hur har eran vecka hittills varit? För att vara ärlig så har denna vecka och förra veckan varit jättejobbig. Tårar har runnit och det har smärtat i bröstet. Jag tänkte idag dela med mig av en liten novell som jag har skrivit. Hoppas ni gillar!

 ♥

Hon sitter på stolen i konferensrummet, det prickar i fingrarna och andetagen är ytliga. Hon kniper igen ögonen och känner hur vatten fylls under ögonlocken. När hon öppnar ögonen igen rinner tårar ned för kinderna. Men servetten hon har framför sig på bordet torkar hon snabbt bort tårarna innan någon ser. Anna som sitter mitt emot, kollar på henne och mimar ”Är du okej? ”. Hon nickar som vanligt. Egentligen vill hon bara skrika, skrika att hon är på väg att dö. Att hennes hjärta klappar så fort att hon tror att hjärtat ska spricka. Men hon förblir tyst och vänder upp blicken mot chefen som redovisar föra månadens statistik.

När mötet är slut går hon raka vägen till toaletterna och låser in sig i ett bås. Där sitter hon på toalocket, servetten fortfarande i handen och handväskan i en pöl av vatten på golvet. Hon knyter upp blusen i halsen så hon kan andas ordentligt och hon känner åter igen att hon måste skrika. Det knackar svagt på dörren och Anna säger försiktigt ”Är det något jag kan göra?”. Hon harklar sig och ut kommer ett rossligt nej. Anna knackar igen och ber henne komma ut, hon knyter blusen slarvigt och låser upp toalettdörren. Hon hinner knappt öppna dörren för än Anna tar henne i sin famn och då brister det. Tårarna rinner och gråten går inte längre att hejda. Hon snyftar och mascaran rinner ned längs kinderna. Allt Anna gör är att krama henne, för Anna vet själv hur det känns att ha panikångest. Hon lutar sig mot Annas axel och Anna stryker henne på ryggen, hur kan allt göra så ont?

Det började med att hon fick åka in till akuten då Kasper, hennes sambo trodde hon fick en hjärtattack. Hon fick genomgå en massa undersökningar den natten men inget visade på en hjärtattack. Läkaren hade efter timmar på akuten bett henne om ett privat samtal, läkaren hade vänligt förklarat för henne att hon troligtvis bara hade upplevt sin första panikångestattack. Stina som hon kallas hade inte trott sina öron, hon hade sagt till läkaren att det fanns hjärtfel i släkten och att det måste vara fel på hennes hjärta. Läkaren hade nickat vänligt och sagt att det inte var farligt med panikångest men att det kunde kännas väldigt obehagligt. Hon hade fått ett telefonnummer av läkaren som gick till en psykolog på sjukhuset. Och Stina och Kasper hade åkt hem från akuten tidigt på morgonen. Stina hade stupat i säng och Kasper bäddade kärleksfullt om henne med en filt då hon hade somnat ovanpå täcket.

Efter den natten hade Stinas liv förändrats, läkaren hade velat sjukskriva henne en tid men hon hade vägrat. Hon kunde inte vara bort från jobbet på grund av lite ångest. Stina var inte den som gav upp, hon kämpade alltid på och det senaste året hade hon varit borta från jobbet två ynka dagar.

Men nu när hon stod där på toaletten i Annas famn fjärde dagen i rad, kände hon en sån enorm längtan att få sova. Hon hade dessutom börjat tappa aptiten, inget smakade gott längre och att komma ut ur sängen på morgonen var en plåga, då hjärtat rusade av minsta ansträngning. När hon stod där i Annas varma och tröstande famn insåg hon att hon var sjuk.

Linnea Karlsen♥

Psykiskohälsa | | 2 kommentarer |
Upp