Att leva med en våldtäkt i ryggen

 

Hej på er!

Snart är det ett år sen mitt liv förändrades totalt.  Jag var med om en våldtäkt. Det går inte beskriva för någon som inte varit utsatt själv. Skammen, rädslan och hur allt tappar gnistan. Så var det för mig. Jag låste in mina känslor och vågade inte tänka på våldtäkten, fast det var det ända jag tänkte på. Alla minnen, dofter, hur hans äckliga händer rörde vid min kropp och hur skammen fick mig att vilja dö. Än idag plågas jag av flashbacks, när något tillexempel luktar som det gjorde den natten. Då kommer det över mig allt som hände. Som en stor våg som sköljer över mig och uppslukar all min tankekraft. Våldtäkten fick som efterföljd två självmordsförsök, flera inläggningar på psykavdelningen och jag skadade mig på flera sätt. Allt för att slippa undan verkligheten och alla känslor. Jag kunde knappt sova om nätterna och när jag väl sov drömde jag om våldtäkten, hur jag blev jagad och hur han dödade mig. När polisen la ned min överklagan rämnade min värld. Jag hade hoppats att det fanns en rättvisa i rättssystemet men icke. Jag blev väldigt snabbt efter våldtäkten diagnostiserad med PTSD, och efter jul bestämde jag mig för att jag inte längre ville leva med skammen och rädslan. Jag ville bli fri från att ständigt tänka på det som plågade mig mest.

Jag valde att gå en behandling som går ut på att exponera sig för det man är rädd, ett sätt att lära sig leva med alla minnen. Det var inte lätt, långt ifrån. Att utsätta sig för det man är mest rädd för. Tänka på och återuppleva minnena. Men med tiden gick det lättare. Det blir aldrig bra, aldrig bra. Det är något man får lära sig att leva med men det blir lättare. Jag är inte längre självmordsbenägen och jag har längre inte tankar på att skada mig. Men vissa dagar är det tungt, så tungt att jag ibland inte orkar. Men det gör jag, jag reser mig upp, borstar bort dammet och plåstrar om skrubbsåren. Jag kämpar, jag har bestämt mig för att inte låta han vinna. Jag tänker inte ge han den njutningen.

Att vara med om en våldtäkt är fruktansvärt. Det går som sagt inte att beskriva. Men jag har trots att det knappt gått ett år lärt mig leva med de sår jag fått. Det finns för mig inte längre något alternativ än att fortsätta kämpa. Att han inte blev straffad, eller ens dömd är fruktansvärt. Jag blir så obeskrivligt arg när jag tänker på vad han kan komma att göra med andra tjejer. Att han är fri medan jag sitter i ett fängelse. Trots att våldtäkten har för med sig så mycket ont kan jag med facit i hand säga att jag har aldrig har varit så fylld med kämpar glöd. En glöd för att kämpa för kvinnors rätt i samhället, en glöd för att förändra den orättvisa som finns när det kommer till våldsbrott mot kvinnor, och en glöd att stötta och kämpa för andra kvinnor. Om det är något jag har bestämt mig för så är det att kämpa för mig själv och andra kvinnor. För att få någon slags upprättelse i detta fruktansvärt sjuka samhälle fyllt av kvinnohat.

Linnea Karlsen♥

Min vardag, Psykiskohälsa | | 3 kommentarer |

Studenten 2016

Hej på er!

Vad passar bättre idag än att jag denna studentens dag delar med mig av minnen och tankar kring min egen student för ett år sen. För ett år sen, just denna dag kände jag mig så fylld av lycka och glädje. Torts att jag inte fullföljt mina tre år på gymnasiet fick jag ändå ta del av denna lyckans dag. Jag fick den finaste utmärkelsen av klassen och blev klassens nätverkare. På champagnefrukosten drack vi bubbel och skrattade, riktigt mysigt trots att det regnade ute. Men Tova var snäll och bjöd hem hela klassen i sin lilla vindsvåning. Showen lärarna bjöd på var oslagbar och tårtbakningen dagen innan kammade inte mitt lag hem, men vi var nöjda ändå. Utsläppet, oj vilken adrenalinkick. Ett sådant glädjerus som man sällan får uppleva. Flaket, vi hoppade och dansade och sjöng för full hals. Mottagningen blev väl inte som jag tänkte, men alla lyckönskningar, presenter och kramar gjorde saken mycket bättre. Sedan spenderades kvällen på BBB med alla andra studenter och vi firade för fullt att vi hade tagit studenten.

När jag tänker tillbaka på studenten så är jag ändå så glad att jag fick uppleva den. Men så mycket jag har utvecklats på ett år. Så många minnen jag har fått, och en hel del tragiska upplevelser. Men så mycket starkare jag är idag än för ett år sedan. Tusen gånger starkare!

Linnea Karlsen♥

Min vardag | | En kommentar |

Orkeslös

Hej!

Hur är det med er idag? Med mig är det väl helt okej, min förkylning börjar ge med sig men hostan sitter i. Efter tre dagar med feber och hosta känns det i kroppen att jag är slut. Men det är bara att bita ihop och kämpa på. Nackdelen med att jag är förkyld är att jag mår ganska dåligt varje gång jag blir sjuk. Det kan såklart ha och göra med att jag sover sämre, att jag är utmattad och att min sårbarhets känslighet är lägre än vanligt.

Idag tänkte jag ta tag i mitt rum och städa lite, just nu ser det ut som ett bombnedslag. Kläder överallt, osorterade pappershögar och små grejer på alla möjliga tänkbara ställen. Ja ni kan nog tänka er! Just nu känns det som att varje liten syssla jag gör tar oändligt med energi. Jag har ingen ork och känner mig ständigt trött. Det beror nog dels på att jag är förkyld men även på att jag är inne i en svacka. Det finns inte så mycket att göra åt just det mer än att ta hand om mig själv och göra snälla saker mot mig själv. Jag hoppas ni får en toppendag och att solen skiner även hos dig!

Linnea Karlsen♥

Min vardag, Psykiskohälsa | | 2 kommentarer |
Upp