När jag är manisk
Om ni mins skev jag tidigare att jag var manisk. Nu har jag fått lite distans och kan skriva om det, även om jag än har lite känningar ibland av manin. Tänkte berätta vad som händer när jag blir manisk men också vilka metoder jag använder för att bryta mönstret och bli frisk fortare och ibland inte bli sjuk i samma utsträckning.
Såklart är sömnen a och o för mig, sover jag dåligt eller lite är jag med sårbar för skov. Så när jag inser att jag är manisk är att se till att jag sover en av dom första åtgärderna. Sen måste jag äta min antipsykotiska medicin som jag tar vid behov, både under själva skovet och sen en tid efter. Det också för att se till att det inte kommer tillbaka. Den medicinen tar jag oftast i en lägre dos på morgonen och en högre dos på kvällen som även gör mig trött, vilket är win win.
Första tecknen jag kan se i efterhand är att jag blir irriterad på allt och alla, jag tycker människor är tröga, långsamma och inte förstår mig eller hur jag tänker. Sen att jag sover lite eller inte alls. Jag är nästan konstant stressad men märker det inte själv för att jag mår väldigt bra. Något annat är att jag får en grandios självbild och att jag klarar det mesta. Det är det som är så svårt att inse själv, för att jag mår ju enligt mig själv psykiskt bra, och är på topp. Medan personer i min närhet märker att jag agerar annorlunda och min kille sa att han såg att jag fick något i blicken som inte var likt mig överhuvudtaget. Hitintills har jag nästan varje gång förr eller senare insett är jag är i ett maniskt skov.
Det första jag tar till när jag blir sjuk är att jag ser till att jag sover, tar min medicin. Något annat är jag försöker undvika är all koffein och även alkohol. Men även att försöka varva ned, inte göra så mycket och skärma av intryck för att hjärnan inte ska gå igång. Vilket är lättare sagt än gjort. Brukar försöka använda mig av (när jag kommer ihåg) mindfullness övningarna jag fick lära mig när jag gick DBT.
Sen är det egentligen att bara vänta ut skovet och hoppas på att medicinerna och sömnen gör sitt. Vilket det som tur är har gjort den här gången. När sådant här händer är jag så tacksam över att jag har psykiatrin att luta mig tillbaka mot. Jag vet att om det blir riktigt illa så får jag den hjälp jag behöver och det känns så himla tryggt för mig att veta. Eftersom jag vet att många inte får den rätt hjälpen.