Att leva med psykisk ohälsa
Ja det känns som att jag ständigt bär på en ryggsäck som är fylld med stenar. Vissa dagar är det småstenar jag bär på och vissa dagar känns det som om stenarna väger ton. Men det är inte stenarna som är jobbiga. Utan själva ryggsäcken. Att ständigt bli påmind om att jag bär en ryggsäck som tynger mig. Den gör sig påmind i nästan allt jag gör. Det finns stunder då ryggsäcken gör så fruktansvärt ont, det gör ont att bära ryggsäcken. Den skaver, jag får ont i musklerna och ryggen värker av smärta. Medan vissa dagar kan jag knäppa av mig ryggsäcken och ställa den på sidan av mig. Men ryggsäcken finns alltid där, gör sig påmind. Trots att jag ständigt har ryggsäcken inom räckhåll så kan jag vissa dagar glömma bort den. Men som vanligt hittar ryggsäcken mig. Det är så det känns. Trots att jag bär ryggsäcken så kan jag många dagar ändå fokusera på det fina i livet. Alla skratt, alla leenden och all kärlek. Det är väl det de handlar om att lära sig att leva med ryggsäcken. Att fokusera på det som är positivt. Hade jag inte haft ryggsäcken hade jag inte varit den person jag är idag. Jag hade inte träffat många underbara människor. Och jag hade varit Linnea utan psykisk ohälsa. Visst låter det skönt att slippa ryggsäcken och dess innehåll. Men jag tror att jag inte alls hade varit samma person eller så stark som jag är idag. För shit vad stark jag är. Alla som bär ryggsäckar är starka, även när det känns som om ryggsäcken tar kål på en. Ryggsäcken får mig att kämpa, visa alla som inte trott på mig genom åren. Den får mig även att vilja hjälpa andra, andra som också bär ryggsäckar. Trots att ryggsäcken är extremt tung ibland så är jag väldigt stolt över att jag klarar av att bära den.
skriven
Du är stark och vi älskar dig både med och utan ryggsäck! Mormor