När hjärtat rusar

Hejsan kära ni!

Hur är det med er? Hur har eran vecka hittills varit? För att vara ärlig så har denna vecka och förra veckan varit jättejobbig. Tårar har runnit och det har smärtat i bröstet. Jag tänkte idag dela med mig av en liten novell som jag har skrivit. Hoppas ni gillar!

 ♥

Hon sitter på stolen i konferensrummet, det prickar i fingrarna och andetagen är ytliga. Hon kniper igen ögonen och känner hur vatten fylls under ögonlocken. När hon öppnar ögonen igen rinner tårar ned för kinderna. Men servetten hon har framför sig på bordet torkar hon snabbt bort tårarna innan någon ser. Anna som sitter mitt emot, kollar på henne och mimar ”Är du okej? ”. Hon nickar som vanligt. Egentligen vill hon bara skrika, skrika att hon är på väg att dö. Att hennes hjärta klappar så fort att hon tror att hjärtat ska spricka. Men hon förblir tyst och vänder upp blicken mot chefen som redovisar föra månadens statistik.

När mötet är slut går hon raka vägen till toaletterna och låser in sig i ett bås. Där sitter hon på toalocket, servetten fortfarande i handen och handväskan i en pöl av vatten på golvet. Hon knyter upp blusen i halsen så hon kan andas ordentligt och hon känner åter igen att hon måste skrika. Det knackar svagt på dörren och Anna säger försiktigt ”Är det något jag kan göra?”. Hon harklar sig och ut kommer ett rossligt nej. Anna knackar igen och ber henne komma ut, hon knyter blusen slarvigt och låser upp toalettdörren. Hon hinner knappt öppna dörren för än Anna tar henne i sin famn och då brister det. Tårarna rinner och gråten går inte längre att hejda. Hon snyftar och mascaran rinner ned längs kinderna. Allt Anna gör är att krama henne, för Anna vet själv hur det känns att ha panikångest. Hon lutar sig mot Annas axel och Anna stryker henne på ryggen, hur kan allt göra så ont?

Det började med att hon fick åka in till akuten då Kasper, hennes sambo trodde hon fick en hjärtattack. Hon fick genomgå en massa undersökningar den natten men inget visade på en hjärtattack. Läkaren hade efter timmar på akuten bett henne om ett privat samtal, läkaren hade vänligt förklarat för henne att hon troligtvis bara hade upplevt sin första panikångestattack. Stina som hon kallas hade inte trott sina öron, hon hade sagt till läkaren att det fanns hjärtfel i släkten och att det måste vara fel på hennes hjärta. Läkaren hade nickat vänligt och sagt att det inte var farligt med panikångest men att det kunde kännas väldigt obehagligt. Hon hade fått ett telefonnummer av läkaren som gick till en psykolog på sjukhuset. Och Stina och Kasper hade åkt hem från akuten tidigt på morgonen. Stina hade stupat i säng och Kasper bäddade kärleksfullt om henne med en filt då hon hade somnat ovanpå täcket.

Efter den natten hade Stinas liv förändrats, läkaren hade velat sjukskriva henne en tid men hon hade vägrat. Hon kunde inte vara bort från jobbet på grund av lite ångest. Stina var inte den som gav upp, hon kämpade alltid på och det senaste året hade hon varit borta från jobbet två ynka dagar.

Men nu när hon stod där på toaletten i Annas famn fjärde dagen i rad, kände hon en sån enorm längtan att få sova. Hon hade dessutom börjat tappa aptiten, inget smakade gott längre och att komma ut ur sängen på morgonen var en plåga, då hjärtat rusade av minsta ansträngning. När hon stod där i Annas varma och tröstande famn insåg hon att hon var sjuk.

Linnea Karlsen♥

Psykiskohälsa | |
#1 - - Anonym:

Vad du skriver bra! Du måste skriva och lämna in till något förlag! kram du vet vem!

#2 - - Anonym:

Vad bra skrivet! Mamma

Upp