Vad vore jag utan er?
Jag har många gånger skrivit om att jag mår dåligt. Jag har delat med mig av det mörkaste i mitt liv, så som självmordsförsök och självhat. Ni har följt med på min eviga resa mellan toppar och dalar. För det är det. Som många av er redan vet så har jag sjukdomen bipolär och det är en livslång sjukdom men toppar, normalläge och dalar. Man kan med rätt stöd från anhöriga och sjukvård i kombination med rätt medicin vara stabil och ligga på ett normalläge under långa perioder av sitt liv.
Men ni har också följt med under de gånger där livet har varit bra och vardagen stabil och många av er som läser har stötta mig, gett kärlek och omtanke. Vilken jag är tusen gånger tacksam för. Ert stöd gjorde att jag vågade dela med mig om min våldtäkt (läs de inlägget här) och vågade stå upp för andra som inte vågar. Tusen tack! Det är lätt när man mår dåligt att glömma bort det lilla i livet. Jag märker alltid på mig själv efter en depressiv period att det är länge sen jag tittat upp mot himlen. Jag går med huvudet böjt och tittar varken på andra eller omgivningen. Vilket är synd, för man missar så himla mycket. Det är då man missar de små sakerna som normal gör en på lite bättre humör. Så här följer en lista på små saker som gör mig på bättre humör.
❤ Morgonkaffet som får hjärnan att rulla igång. Känslan av hur värmen sprider sig i bröstet
❤ Höstlöven, alla oändligt fina färger.
❤ Den där extra teskeden av honung som jag tar när jag ska dricka te.
❤ Vetskapen om att det kommer en dag (kanske bättre) imorgon.
❤ Min vita stickade kofta som värmer gott.
❤ Min favoritserie.
❤ Att mamma gör så otroligt god mat.
❤ Alla stjärnklara kvällar.
❤ När luften är så där krispig och kylig.
❤ Den där stunden varje kväll när jag gör ”kropps scanning”. En mentalövning jag fick lära mig under min period i DBT.
❤ Att jag får möjligheten att gå i bipolärgruppen och lära mig mer om min sjukdom.