Vad håller psykvården på med?
Hejsan allihopa!
Idag är det fem dagar sedan jag kom hem från psykiatriavdelningen. Efter nästan tre veckor inlåst hade jag inte blivit bättre utan sämre. Jag åkte in för att jag hade panikångest i hopp om att bara få en tablett som skulle ta bort det värsta av ångesten. Istället hotade läkaren om LPT (Lagen om psykiatrisktvångsvård) och jag var tvungen att lägga in mig frivilligt. En natt och en dag blev till en vecka och sedan tre veckor. Efter att fått hjälp av både min mamma och pappa för att få åka där ifrån utan att få ett LPT, lyckade jag komma mig hem. Tänk att det ska till två utslitna föräldrar för att överläkaren ska lyssna på mig och faktiskt höra vad jag säger. Att jag inte blir bättre av tung medicinering och enformiga dagar, för då blir jag mer deprimerad och ännu mer ångestfylld vilken leder till att jag behöver ännu tyngre mediciner. Och då är den svarta spiralen igång. På fem dagar har jag blivit bättre än jag var när jag åkte in på psykiatriakuten.
Det jag behöver är frihet, mina nära och kära som har nära till skratt. Jag behöver även kramar, kärlek och lätt medicinering för att bli bättre. Jag behöver också röra på min lite varje dag, jag behöver terapi och behöver hålla mig sysselsatt. Det är det som gör mig frisk!
Jag blir fruktansvärt frustrerad när läkare håller för öronen och inte vill lyssna, När skötare och sjuksköterskor lägger döv örat till och lägger min ångest över på kollegan som är minst lika upptagen. Visst det finns fantastiska människor som jobbar innom psykiatrivården. Och ni just ni, ni som lyssnar och visar medmänsklighet. Det är ni som ska ha allt tack. Det är ni som håller ihop psykvården så den inte rasar ihop.
Med det sagt hoppas jag att ni som läser detta inte har samma erfarenhet som jag av den här typ av vård som jag har. Men tyvärr känner jag allt för många som har liknande eller värre erfarenheter av personalen som ska ta han om oss när våra själar och hjärtan har gått sönder och behöver lagas.