MN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI
Idag blir det inget glatt hej idag. Jag har länge velat dela med mig om den här händelsen. Jag vet att jag inte är ensam, bara en av alla tjejer som lider i tystnad eftersom våra våldtäktsmän oftast går fria. Min våldtäktsman går fri. Trots bevis läggs min anmälan ned. Jag har drivit anmälan så långt jag kan och nu läggs den ned i brist på bevis. Jag vet att så många andra tjejer lider i tystnad över detta bittra öde. Jag har god lust att skriva ut min våldtäktsmans namn, adress och telefonnummer men gör det mig till en bättre människa? Jag gråter när jag skriver det här men jag tänker inte låta mig tystas längre. Jag har länge på grund av utredningen inte kunna dela med mig av min smärta men nu jävlar tänker inte jag vara tyst längre.
Våldtäkten är en förnedring, min rätt till min egen kropp togs ifrån mig och utnyttjades som om min integritet skulle vara en snorig pappersnäsduk. Den smärta jag har genomlidit under och efter våldtäkten önskar jag inte någon. Men faktum kvarstår. MIN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI.
Jag minns så tydligt, efter våldtäkten när jag klädde på mig, var min första tanke att jag var tvungen att klä på mig ordentligt så jag så prydlig och snygg ut. Så ingen skulle se vad jag precis hade gått igenom. Min känsla var skam och äckel, inte äckel över honom utan äckel över mig själv. Jag skämdes. Det är ett sådant alvarligt fel med vårat samhälle, jag skämdes för att jag hade blivit våldtagen. JAG skämdes. Det sjuka är att så många tjejer och kvinnor tystas ned och trampas på, som om vi inte vore människor med rätten över våra egna kroppar.
Så det här är till alla ni, alla tjejer och kvinnor som sitter där ute. Vars rätt till kropp har trampats på. Jag har bestämt mig för att jag inte tänker låta mig tystas längre, för att så många väljer att vara tysta på grund av skam och skuldkänslor. Vilket jag förstår. Men jag tänker kämpa, prata om min våldtäkt, bearbeta mina traumatiska minnen så att jag, jag kan hjälpa andra tjejer och kvinnor. Jag vill belysa det faktum att kvinnans och mannens ställning i samhället inte är jämlika. Varför ifrågasätter man då kvinnan när hon blivit psykiskt eller fysiskt misshandlad, våldtagen eller lever i skräck? Hade kvinnan och mannen varit jämställda i samhället hade inte min förta känsla varit äckel och avsky för mig själv.
Min våldtäktsman går där ute och lever ett normaltliv medan jag sitter här och skäms.