Läkarbesök och fel diagnos
Hej på er mina kära!
Igår var jag på läkarbesök på Närpsykiatrin allt gick jättebra och jag känner mig i trygga händer. Varför jag var på läkarbesöket var för att sammanfatta och gå igenom min utredning för bipolär. Så vad blev resultatet? Allt tyder nämligen på att jag har bipolär typ två. Men läkaren som är väldigt duktig vill inte ställa diagnosen på en gång utan hon vill dels invänta sina kollegors åsikter men även resonera kring mina hypomana tillstånd. Helst vill hon att jag ska gå in i et hypomaniskt tillstånd för att kunna ställa diagnosen. Att jag har depressioner och ibland djupa depressioner vet läkaren om då hon har träffat mig tidigare när jag har legat inlagd för just depression. Vi pratade även om vad en bipolär diagnos innebär, om medicinering och hur det känns att jag troligtvis har varit feldiagnostiserad sen jag fick diagnosen borderline.
En bipolär diagnos innebär att man i perioder blir manisk/ hypomanisk och att man i andra perioder går in i depressioner. Så kallade skov. Där i emellan är man på normal nivå. Det innebär också att det är en livslång sjukdom till skillnad från borderline där man kan bli ”fri” från borderline diagnosen, just därför vill inte läkaren ställa den diagnosen utan att resonera kring det först. Det är med andra ord ingen diagnos man ställer lättvindigt. Medicinering då? Jag står redan på mediciner som är stämningsstabiliserande och som är mot depression. Så min läkare ville inte ändra något i min medicinlista för att jag mår så bra som jag gör just nu. Hon vill inte leka med elden om man säger så. Tiden får helt enkelt utvisa om jag står på rätt mediciner eller ej. Att vara feldiagnostiserad känns för mig som en lättnad men visst känns det inte roligt på något sätt. Jag är lättad för att jag vet att bipolära personer kan sköta sitt liv och allt vad det innebär i mellan skoven och med rätt behandling och medicinering kan man i princip bli fri från skov. Medan en borderline diagnos är mer komplicerad. Man kan inte medicinera själva diagnosen utan bara följdsjukdomarna som kommer med. En person med borderline har ofta svårt att hantera vardagen, det sociala samspelet och sina impulser. Trots att bipolär är en tung sjukdom så känner jag mig lättad. Nu kan jag äntligen lägga ihop ett och ett och förstå varför jag i perioder känner mig så lycklig att jag vill spricka och varför jag i perioder vill ta livet av mig. Jag har äntligen funnit en förståelse, både för mig själv och min omgivning.
Linnea Karlsen