Bipolär?

 

Hej på er mina kära!

Dom två senaste dagarna har jag mått toppen, varför undrar jag när jag är inne i en svacka. Är det nu det vänder eller är det lugnet för stormen? Jag hoppas innerligt att det börjar vända nu, men jag vågar inte hoppas på för mycket. Att vara psykiskt sjuk, har för mig blivit en vana. Jag kommer knappt ihåg hur mitt liv såg ut innan jag blev sjuk. Jag mins inte hur det var att inte vara med om tvära humörkast och självdestruktiva tankar. Ibland undrar jag om det är så här mitt liv kommer se ut även när jag är femtio år. För jag vet inte om jag orkar det. Det måste finnas ett ljus i tunneln.

För tillfället står jag också under utredning för Bipolär sjukdom. Jag har inte så mycket att säga om det, vi får helt enkelt se. Förhoppningsvis kan jag med rätt mediciner och användning av alla färdigheter jag har lärt mig på DB:n få ett långt och lyckligt liv fyllt av minnen och kärlek. Men när kommer det lyckliga livet?

OM det skulle visa sig att jag har bipolär sjukdom och borderline, kommer jag få dras med det hela livet. Borderline eller emotionell personlighets störning som det också heter kan man i princip bli fri från. Men bipolär sjukdom lever man med hela livet. Men med rätt mediciner kan man hålla en bipolaritet i schack och fungera som vilken annan människa med jobb, familj och vänner. Borderline kan man bli fri från, men jag läste någon stans att var fjärde eller femte person som har diagnosen borderline avslutar sitt liv med självmord. Hemska siffror, om dom nu stämmer. Men jag kan tänka mig det, jag har ju under två år försökt ta mitt liv tre gånger. Och vilken tur att jag inte har lyckats! Tillbaka till ämnet. Slutsatsen blir att borderline är en väldigt tung sjukdom med hög risk för suicid, men man kan bli friskförklarad. Bipolär däremot, är en livslång sjukdom som kan hållas i schack med rätt mediciner och hjälp, men där finns också en risk för suicid.

Vad vill jag då komma till? Jo, jag är egentligen om jag ska rannsaka mig själv livrädd för att jag ska ha bipolaritet också. Räcker det inte med Borderline? Men samtidigt om testerna skulle visa positivt, så är det ändå en lättnad för då kanske jag får rätt mediciner och få ”lindrigare” psykiska besvär. Om det är någon där ute som har bipolär sjukdom, hör gärna av dig till mig och berätta hur ditt liv ser ut, vad du äter för mediciner och hur du hanterar vardagen. Jag är jättenyfiken och vill gärna veta!

Linnea Karlsen♥

1 Arletta:

skriven

Jag tror att accetera en sjukdom betyder in att ge upp utan att vara flexibel och anpassa sig till det nya, som en sjukdomen kan bjuda på. Själv fick jag min ( jag vill inte nämna den - för ju mer man pratar om sjukdomar desto djupare fastnar man i dom-:)) 5 åår tillbacka och blev fysiskt begränsat på många sätt. Jag jobbar med det dock och försöjer förstå: varför nämligen detta besvär får jag leva med? Varför har min kropp( och själ) valt precis denna sjukdomen? Intressant alltså...

Kommentera här: