glitterkraft

 

Hej på er!

Snart är det ett år sen mitt liv förändrades totalt.  Jag var med om en våldtäkt. Det går inte beskriva för någon som inte varit utsatt själv. Skammen, rädslan och hur allt tappar gnistan. Så var det för mig. Jag låste in mina känslor och vågade inte tänka på våldtäkten, fast det var det ända jag tänkte på. Alla minnen, dofter, hur hans äckliga händer rörde vid min kropp och hur skammen fick mig att vilja dö. Än idag plågas jag av flashbacks, när något tillexempel luktar som det gjorde den natten. Då kommer det över mig allt som hände. Som en stor våg som sköljer över mig och uppslukar all min tankekraft. Våldtäkten fick som efterföljd två självmordsförsök, flera inläggningar på psykavdelningen och jag skadade mig på flera sätt. Allt för att slippa undan verkligheten och alla känslor. Jag kunde knappt sova om nätterna och när jag väl sov drömde jag om våldtäkten, hur jag blev jagad och hur han dödade mig. När polisen la ned min överklagan rämnade min värld. Jag hade hoppats att det fanns en rättvisa i rättssystemet men icke. Jag blev väldigt snabbt efter våldtäkten diagnostiserad med PTSD, och efter jul bestämde jag mig för att jag inte längre ville leva med skammen och rädslan. Jag ville bli fri från att ständigt tänka på det som plågade mig mest.

Jag valde att gå en behandling som går ut på att exponera sig för det man är rädd, ett sätt att lära sig leva med alla minnen. Det var inte lätt, långt ifrån. Att utsätta sig för det man är mest rädd för. Tänka på och återuppleva minnena. Men med tiden gick det lättare. Det blir aldrig bra, aldrig bra. Det är något man får lära sig att leva med men det blir lättare. Jag är inte längre självmordsbenägen och jag har längre inte tankar på att skada mig. Men vissa dagar är det tungt, så tungt att jag ibland inte orkar. Men det gör jag, jag reser mig upp, borstar bort dammet och plåstrar om skrubbsåren. Jag kämpar, jag har bestämt mig för att inte låta han vinna. Jag tänker inte ge han den njutningen.

Att vara med om en våldtäkt är fruktansvärt. Det går som sagt inte att beskriva. Men jag har trots att det knappt gått ett år lärt mig leva med de sår jag fått. Det finns för mig inte längre något alternativ än att fortsätta kämpa. Att han inte blev straffad, eller ens dömd är fruktansvärt. Jag blir så obeskrivligt arg när jag tänker på vad han kan komma att göra med andra tjejer. Att han är fri medan jag sitter i ett fängelse. Trots att våldtäkten har för med sig så mycket ont kan jag med facit i hand säga att jag har aldrig har varit så fylld med kämpar glöd. En glöd för att kämpa för kvinnors rätt i samhället, en glöd för att förändra den orättvisa som finns när det kommer till våldsbrott mot kvinnor, och en glöd att stötta och kämpa för andra kvinnor. Om det är något jag har bestämt mig för så är det att kämpa för mig själv och andra kvinnor. För att få någon slags upprättelse i detta fruktansvärt sjuka samhälle fyllt av kvinnohat.

Linnea Karlsen♥