Levertransplantation

Hej på er allihopa!

Idag tänkte jag skriva om min levertransplantation och hur eftervården har sett ut och hur läget är idag. För att göra en lång historia kort så föddes jag med en sjukdom som heter Gallvägsatresi. Det innebär att man föds med denna leversjukdom som egentligen är en missbildning av gallgångarna som finns i levern. Jag blev väldigt sjuk väldigt fort när jag hade födds och inom loppet av nio månader var det ett faktum att jag behövde en ny lever. Då ställde min pappa upp som levandedonator. Så de kirurgerna gjorde som var unikt för tjugo år sedan var att dem tog bort min lever, tog en bit av min pappas lever och stoppade den inuti min kropp. På den tiden var jag och min pappa dom andra i hela Sverige som genom gick en levande donation och den femhundratjugosjunde i världen. Så när jag var liten var detta väldigt unikt och överlevnadschansen var liten. Men både jag och pappa klarade oss utan större komplikationer och allt gick bra.

Så mitt liv har ständigt handlat om att ta mediciner varje dag som gör att immunförsvaret blir sämre för att kroppen inte ska stöta bort levern. Alltså avstötningsmediciner. Jag har tillbringat mycket av mina år på sjukhus för bland annat kontroller av levern, där ibland blodprovstagning med jämna mellan rum och lever biopsier. Men även andra kontroller, för att se så resten av kroppen mår bra. Nu har jag däremot fått ett bakslag.

Under två år har jag försökt att ta mitt liv tre gånger, som en dela av er vet. Vilket har resulterat i att levern som är kroppens rensningsorgan har tagit stryk av överdoserna. Detta har jag vetat om men inte hur mycket stryk levern har tagit. I december gjorde jag en leverbiopsi, det innebär att man för in en nål i levern och tar ett vävnadsprov som man sedan analyserar. I fredags när jag var hos min läkare fick jag veta resultatet som både har analyserats i Sunderbyn på sjukhuset och i Huddinge på Karolinska sjukhuset. Det finns måttlig fibros i lever och en inflammation. Fibros betyder att det finns ärrvävnad i levern som troligtvis kommer från mina överdoser. Dock har det alltid funnits lite ärrvärnand i levern men nu är det mycket mer än tidigare. Inflammationen i levern kommer från att kroppen vill stöta bort organet som inte är dess eget. Och därför kan en inflammation bildas för att det retar levern. Så nu ska dom höja dosen på min avstötningsmedicin för att minska risken för en avstötning, jag har börjat äta en liten dos kortison för inflammationen och jag ska lämna blodprover varje månad istället för var tredje månad för att man lättare ska upptäcka en eventuell avstötning. Och det kan bli en ny leverbiopsi till hösten för att kolla om fibrosen håller sig på en jämn nivå.

Det kanske låter väldigt allvarligt, men egentligen är det inte farligt. Inte i dagsläget. Det är inte prat om en ny transplantation och förhoppningsvis kan jag fortfarande ha min lever hela livet. Men visst är det ett bakslag, jag har sen jag fick veta det varit väldigt nedstämd och fått mycket katastroftankar. Men nu har det landat lite och jag känner ändå att jag litar på läkarna och att dom vet vad dom gör. Min läkare som är helt fantastisk tar mig på allvar och förminskade inte det jag kände, utan bekräftade att han förstod att jag blev orolig och lugnade mig. Han sa bland annat att jag inte behöver vara orolig som det ser ut just nu och jag har inga begränsningar, han sa att jag är ung och ska leva mitt liv och njuta av det. Så det kändes riktigt skönt att höra.

Nu ska jag sätta mig och plugga lite innan jag ska iväg på färdighetsträningen. Hoppas ni alla har det bäst, för det ska jag ha!

Linnea Karlsen ♥

Levertransplantation, Min vardag, Psykiskohälsa | |
Upp