Min resa del 3

Hej på er! Idag kommer den sista delen av Min resa om ni inte har läst dom två andra delarna så gör det först, del 1 hittar ni här och den 2 här.

Genom mina dagar har jag begått tre självmordsförsök och x antal självskador. Året var 2015 och jag började i en DBT grupp, en terapigrupp med gruppterapi och individuell terapi. Att jag tackade ja till platsen i DBTn har nog räddat mitt liv. Jag slutade självskada och livet blev lättare med tiden. Jag kunde fortfarande inte gå på skolan heltid så jag läste dom två sista åren på gymnasiet på 50%. Jag medicinerades med rätt mediciner och fick en diagnos, nämligen borderline eller instabil personlighets störning som det också heter. Jag gick i terapi två gånger i veckan och gör det fortfarande. Efter ett gäng med inläggningar men ingen lika lång som den första så står jag idag med båda benen på jorden och med rätt mediciner. Året blev 2016 och jag var stabilare än vad jag hade varit på år. Jag hade till och med styrka nog att lämna ett förhållande som inte var bra. Och för att komma bort från göra-slut-tankar så åkte jag till Norge och frivillig jobbade jag på en festival. Där hände det som inte fick hända. Jag blev våldtagen av en äldre man. Det inlägget kan ni läsa här.

Mitt psyke rasade och jag blev ett nervvrak. Jag blev nästan på en gång inlagd på psykiatrin och på avdelningen försökte jag begå mitt andra självmord. Den här gången var det riktigt illa och jag fick ligga på IVA ett dygn. Hur har då hösten 2016 varit? Ni som läst min blogg har nog märkt att mina dagar har varit kantade med ångest, oro och panikattacker. Nå inläggning hit och dit och ytterligare ett självmordsförsök. Jag tog med andra ord många steg tillbaka efter våldtäkten och idag jobbar jag på att bli frisk. Jag har bestämt mig för att inte låta min våldtäktsman styra mitt liv längre. Jag ska leva och leva ett bra liv fullt med kärlek. Idag är det 109 dagar sen jag sist skadade mig och jag längtar tills jag kan säga att det är ett år sen sist. Idag kämpar jag på, det är inte alltid lätt men när jag har som mål att bli frisk och medicinfri blir det genast mycket lättare att hantera vardagen.

Varför har jag då berättat allt det här? För om det finns en enda person där ute som läser mina ord och känner att livet trots allt är värt att leva, då finns det hjälp att få, du är inte ensam. Med det sagt vill jag avsluta det här bildlösa inlägget med att tacka alla människor i min närhet och alla bekanta och familj som visat sitt stöd för mig. Ni alla är guld värda, glöm inte det!

Linnea Karlsen ♥

1 Anonym:

skriven

<3

2 Arletta Ellington:

skriven

Allt du skriver förmedlar att du är en frisk och klok människa i tankar, ord och gärningar. Och unna dig nu det som är gott i livet.

Svar: Tack så hemskt mycket!!
Linnea Karlsen

Kommentera här: