När sorg tröstas av musik
Hej allesammans!
Idag är det egentligen DBT-måndag, men vi har ledigt den här veckan. Så jag tänkte dela med mig av en novell jag har skrivit som handlar om bland annat psykiskohälsan och en sorg som tröstas genom musiken.
Hon vaknar, äter frukost och borstar tänder. Allt med en otrolig smärta i bröstet. Hon känner att hon snart sprängs, hjärtat dunkar så hårt att hon undrar ifall mamma hör hennes puls in till vardagsrummet. Hon knyter handleden och tänker ”Om det bara fanns en utväg”. Men hon har lovat, lovat sig själv och mamma att det var sista gången känslorna skulle få ta över. Men så blir det ibland, känslorna styr henne och hon tar som ett steg åt sida och bara tittar på medan kroppen gör massa underliga saker för att få slut på smärtan. Inte bra saker, utan dåliga. Hon vet att det egentligen får henne att må sämre i längden men för stunden mår hon så mycket bättre. Hon slipper den ständiga ångesten och hon slipper att tänka. För en sekund slipper hon allt. Och det är allt hon egentligen vill. Hon vill inte försvinna från jorden, utan bara slippa smärtan, slippa må så här skit dåligt. Efter att pappa gick bort är det de ända hon tänker på. ”Gick bort”. Hon skrattar inombords åt ordet. Mamma envisas att säga att han ”gick bort” som om han skulle komma tillbaka när som helst. Hon skrek åt mamma efter begravningen och sa ”Han kommer aldrig tillbaka, säg inte att det var en tragisk händelse!” Det var inte tragiskt. Det var vedervärdigt och fruktansvärt. Inte tragiskt. Tragiskt använder man när någons hamster har dött. Inte när ens pappa har dött.
Hon ler åt sig själv i spegeln, stryker håret bakom öronen och kliver ut genom badrumsdörren. ”Mamma jag går nu!” halv skriker hon, tar sin väska och går. Hon tänker på innan olyckan, innan älgen tog pappas liv. Hon åkte förbi platsen en vecka senare, inte ett spår fanns, inte ens en lite blodfläck eller metallbit. Hon gråter aldrig, inte ens på begravningen grät hon. Natten före hade kudden varit genomblöt och på morgonen var hon svullen i ögonen men det hade lite smink fixat. Inte ett spår av tårarna syntes och klänningen var lika svart som hennes själ, hade hon tänkt.
Hon hade alltid föraktat de som mådde dåligt, hade viskat och fnissat åt emo-kidsen i skolan. Men nu satt hon i en värre båt än vad dem såg ut att sitta i. Hon hade visst hört att det var någon slags klädstil men inte fan visste hon. Pappas gravsten var vit, och det stod ”Må du vila i frid”. Hon fnissade igen, pappa hade nog hellre velat att det hade ståt ”Rock ´n Roll in i döden”. Det var deras gemensamma nämnare, musiken. Båda hade älskat rocken, fast hon alltid hade klätt sig i dyra kläder som mamma hade köpt, drömde hon och pappa om att starta ett rockband och turnera runt i Stockholms innerstad. Det var det hon hade som hopp, att starta ett rockband i hans minne, mamma kunde fara och flyga med hennes ”gick bort” och ”tragiskt”. Hon skulle spela för han, spela så att han kunde leva vidare, leva genom musiken.