Min resa del 2

 

Här kommer del 2 i Min resa, om ni inte har läst del 1, gör det då här innan du läser del 2.

Så jag berättade för mina föräldrar, de blev förtvivlade och rädda. Och strax efter att jag hade berättat för dem om mitt självskadebeteende och att jag mådde dåligt, så hoppade jag av skolan och började gå på Barn- och ungdomspsykiatrin. Det kändes som en lättnad till en början att jag hade någon att prata med. Samtidigt som jag gick hos en psykolog så sökte jag ungdomspraktik och fick det inne på ett café i Luleå, där trivdes jag jätte bra och det gav mig styrka. Tiden gick och det blev dags att börja gymnasiet igen, och jag kom in på teaterlinjen på kulturgymnasiet i Luleå, vilket jag glade mig åt. Allt eftersom jag fick förtroende för min psykolog så började hon fråga mig underliga saker, som att jag kunde prata med henne om någon hade gjort mig illa och jag kunde läsa mellan raderna att hon misstänkte min pappa för att ha förgripit sig på mig. Vilket är totalt absurt då min pappa aldrig så mycket skulle höja handen mot mig, jag försökte förklara för min psykolog att jag och min pappa hade en normal far och dotter relation men hon trodde mig inte. Det var då jag bestämde mig för att byta psykolog.

Jag hamnade mellan stolarna kan man säga, ingen på BUP ville ta över mig då det bara var nån månad tills jag skulle gå över till vuxenpsykiatrin, så jag fick en remiss dit och det tog nästan åtta månader innan jag fick träffa en psykolog. Under tiden hade jag fått träffa ett antal läkare och fått utskrivet mediciner som jag tog varje dag. Jag kan inte påstå att dem hjälpte speciellt mycket, förutom för att jag skulle få sova. Då jag normalt snittade på 3–4 timmar per natt och ibland kunde jag inte sova alls. Det är svårt att minnas tidsförloppet då jag inte vill komma ihåg allt som hände och har förträngt en hel del av det. Men jag gör mitt bästa. Så månader gick och jag kan inte påstå att jag mådde bra, men värre blev det inte. Jag åkte ibland in till akutpsykiatrin när det var extra tufft, fick prata med en läkare men blev aldrig inlagd. Men året blev 2015 och en helvetes månad på började. Jag rasade, mådde jättedåligt och ville bara dö. Så en kväll åker jag och mamma in till jouren och jag blir för första gången inlagd på psykiatrin. Jag kan ärligt inte säga hur länge jag var där, dagarna har flutit ihop men jag var där minst en månad. Jag blev så ned drogad av alla mediciner och mina föräldrar har i efterhand berättat för mig hur det var att hälsa på mig. Jag var kontaktbar, kunde gå, äta och göra de mest nödvändiga grejerna men det var det jag var kapabel till. Jag var som en zombie på grund av alla mediciner dom stoppade i mig, och jag har i efterhand jätte svårt att minnas, då på grund av alla mediciner som jag åt. På avdelningen fick jag besök, av nära och kära och även min dåvarande psykolog kom och hälsade på mig. Hon sa i efterhand att hon inte kände igen mig, så mycket mediciner hade jag i kroppen. Men jag var sjuk, riktigt sjuk. Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle dö och kunna skada mig själv. Jag behövde en paus från livet, men att droga ned mig så mycket var inte rätt väg att gå då jag inte blev bättre.

Efter permissioner och överläggning med läkarna, blev jag utskriven då dom ansåg mig stabilare igen. Men jag sa klart och tydligt till läkarna att jag skulle ta mitt liv, varpå dom svarade att dom förstod att det var obehagligt att komma tillbaka till ”verkligheten” efter en tid på en sluten avdelning. Samma dag som jag blev utskriven tog jag min första överdos. Mer om det kan ni läsa i del 3.

Linnea Karlsen♥

 
Psykiskohälsa | |
#1 - - Anonym:

Du är så stark som orkar delge oss andra dina jobbiga år men kanske kan det hjälpa någon som läser det här att det går om man kämpar och vill! Älskar dig/mormor

Upp