glitterkraft

 

Hej

Hur mår du idag? Jag hoppas att du mår bra, och gör du inte det så är kanske det här något för dig. Jag har mått dåligt, jag har velat dö och jag har försökt att ta livet av mig tre gånger. Det är inget jag är stolt över men samtidigt kan jag inte ångra mina försök, då det har gjort mig starkare.

Psykisk ohälsa kan drabba alla, vem som helt, oavsett vad man har gjort, hur man ser ut eller var man kommer ifrån. Jag fick min diagnos för ett och ett halvt år sedan. Och för mig var det en lättnad att ha en förklaring till varför jag mådde så dåligt. Men ibland finns det inga förklaringar, det finns ingen diagnos och framförallt man vet inte själv varför man mår dåligt. Och det är helt okej att inte veta. Ibland händer det saker i livet som man inte kan förklara, tillexempel psykisk ohälsa. Att må dåligt någon gång är något vi alla har varit med om, men varför pratar vi aldrig om det? För att det är tabubelagt. I vårat samhälle idag finns det inte plats för den som har drabbats av psykisk ohälsa.

Jag har tappat vänner, förlorat en partner och blivit stirrad på för att jag har drabbats av psykisk ohälsa. Det är inte rätt, utan så otroligt fel, att vi inte vågar prata om något så vanligt och något som kan drabba vem som helst. Om jag fick önsketänka så skulle jag vilja att psykisk ohälsa inte var tabubelagt, att gå till en psykolog vore lika accepterat som att gå till tandläkaren eller få en förkylning. För det är faktiskt så vanligt. Jag tror att hade psykisk ohälsa accepterats av samhället så hade kanske inte jag försökt ta mitt liv. Jag kan inte svara säkert på det, men hade vi varit mer öppna om att alla kan må dåligt och få psykisk ohälsa någon gång i livet så tror jag att många hade vågat att prata om sina problem. Jag tror att liv kan räddas om vi bara blir mer öppensinnade och vågar prata om våra känslor, utan att förminska eller förlöjliga. Jag tror också att många skäms över att må dåligt, idag gör inte jag det, men bara för två år sen fanns det inte på kartan att jag skulle prata öppet om mina psykiska problem. För att jag skämdes. Jag skämdes så mycket att jag valde att dölja mina ärr jag har på armarna och benen, för jag ville inte att någon skulle se ned på mig och tycka att jag var konstig.

Men psykisk ohälsa är inget att skämmas över, våga prata, våga be om hjälp. Och ni som vet om någon som mår dåligt, visa din omtanke och ditt stöd för den människan. Tillsammans kan vi minska antalet självmord och få ett sånt tabubelagt ämne som psykisk ohälsa att bli normalt. För det är normalt att känna känslor, både negativa och positiva.

Jag vill avsluta mitt långa inlägg med att skicka tusen kramar till er där ute, som precis som jag har det lite extra tufft och kämpigt just nu!

Linnea Karlsen♥